Vad var det vi sa!!  

både jag och mathias har sagt från första början att detta kommer bli ett stort barn och det kommer bli som med zoey igen , att jag inte kan föda fram bebisen , alla som känner mig vet att jag är inte direkt vad man kan kalla stor, min kropp är inte gjord för att föda barn, det funkar liksom inte riktigt som man vill, den blir liksom inte mogen för att föda fram ett stort barn,eller ett barn överhuvudtaget verkar det som ,  hade jag fått en bebis som väger "normalt" typ 3,2 eller 3,6 eller nått "normalt" så kanske det hade varit annorlunda men mitt bäcken vill inte riktigt hålla med om att det ska jobba med mig i denna frågan, 

idag var vi som alltid känns det som på östra på ytterligare ett möte och äntligen en läkare som faktiskt hade vett på att lyssna , kanske hade hon inte lyssnat om hon inte sett på denna veckans viktmätning av bebis att den nu väger plus minus ca 4,2 och då är det bf om 13 dagar men med tanke på att den ökar i vikt så fort så kommer den vara uppe i zoeys viktpå ett par dagar  om detta fortsätter , ( vid födsel 4865 ) det funkar inte för mig uppenbarligen :( 

nu sa hon det vi befarat från första början och som vi  ochså sagt ett antal gånger , att detta kommer inte gå, nehe no shit sherlock !!!!!!! en igångsättning kommer troligtvis sluta i akutsnitt , det visste vi redan, precis som med zoey, att det kommer sättas igång  av sig själv är inte speciellt troligt ,  då min kropp inte är redo för förlossningen ännu, inte minsta mjuka livmoder någonstans, wtf!!?? 

och pga dessa jäkla fragminsprutor så är det inte bara att planera in ett snitt , massa aspekter och planering och annat , varför kunde dom inte lyssnat på vad jag sagt innan ?? hur svårt kan det vara att faktiskt lyssna på sina patienter och ta hänsyn till vad man faktiskt säger ?? vissa jäkla inkompitenta idioter borde inte få vara läkare då dom har noll känsla för att vara den man ska känna förtroende för, jag har efter detta året väldigt blandade känslor för läkare och sjukhus i allmänhet,  jag har fått den behandling jag behövt , men jag ger inte mycket för bemötandet i många fall, många gånger jag kommit hem med tårarna sprutandes ur ögonen och inte känt mig hörd eller bra bemött, tyvärr , man litar på att allt en läkare säger ska stämma, eller ? är det inte de personer vi borde kunna lita mest på ?

jag har i många fall tvivlat på att det är så det är!

det sitter djupt inombords minnena och rädslan efter förlossningen med Z och jag har tydligt och klart sagt vad jag är rädd för inför förlossningen och vad jag vill att dom ska ha koll på speciellt med tanke på min lungemboli och all medecinering som följd av detta och vad jag är räddast för, tyvärr har inte detta blivit bra bemött och jag kommer aldrig lita på att man kan kommer bli hörd som patient om man inte bankar in det i huvudet på vissa,

Det enda vi vill är att vår bebis ska komma ut och vara frisk och att jag ska vara frisk, 

men borde inte rädslor och frågor tas på allvar? är vi "patienter" bara ytterligare en "jobbgrej" ?? 

jag sitter som på nålar och undrar vad läkarn kommer säga imorgon , ett datum med snitt ,vilken dosering ska jag ha på medecinen ? när kommer vi äntligen få träffa vår bebis ?? denna veckan nästa vecka ?? 

när kan man sluta vara rädd och orolig ??