21 februari 2013, 50 dagar sedan jag hamnade på sjukan, av dessa 50 dagar hann jag arbeta 2 1/2 innan jag blev sjukskriven igen, ja jag vet att det finns dom som mår sämre är sjukare och inte har ett arbete att vara sjukskriven ifrån, men för mig är detta förjäkla irreterande.
Jag är inte van att inte arbeta , att sitta hemma och inte göra ett skit mer än det man gör hemma och saker som man måste göra .
Jag vill arbeta och nu mer än någonsin!
och ja jag är medveten om att jag just nu måste ta det lungt koncentrera mig på att bli bra igen ,att det just nu är viktigare än någonsin innan, men det suger att inte kunna göra det man vill!
Jag vill vara frisk och ha ork och få jobba!!!!
Det som är mest irreterande med att vara sjuk med något som inte syns på utsidan är att man hela tiden måste förklara sig för allt och alla varför man är hemma , jag har inte bett om detta, jag hatar att inte ha kontroll över mig själv att själv inte kunna bestämma om man orkar eller inte,
att precis som ett barn ha ett måste varje dag , exakt 08.00 på morgonen och 20.00 på kvällen måste jag ta mina sprutor varje dag i ca 8 månader till att varje dag sticka in dessa jäkla sprutor rakt i magen veta att jag får migrän av dom veta att jag blir snurrig och att det gör ont pga alla förhårdnader man får under huden av dom.
många har frågat mig hur det kommer sig att jag fick detta , anledningarna kan vara många , i mitt fall har jag tydligen haft lätt för att få proppar men inte vetat om det utan det har legat på # vänt" i kroppen kan man säga , det har bara väntat på ett tillfälle att få ploppa :)
i mitt fall bröt dom sig lösa pga att jag är gravid, det ni det har jag inte berättat:) dom som vet är dom som sett det själva och dom jag varit tvungen att berätta för :)
imorgon går vi in i V16 :)
Pga att graviditeten har kroppen skapat ämnen som gjort att propparna har haft tillfälle att bryta sig loss och sätta sig jäkligt olämpligt, i mitt fall lungor.
Det är inte så vida känt hur farligt det faktiskt är med lungemboli, det är ett tillstånd som kan vara livshotande om man inte får det under kontroll och medecinering snarast,
jag lyssnade på min kropp att det inte var nått som stämde när jag fick ont och på något sätt visste jag att detta kommer gå åt helvete rent ut sagt om jag inte åker in, och det var tur att jag gjorde det , enligt läkarn så hade det gått åt skogen om jag inte åkt in så jag har lärt mig att man ska lyssna på kroppen och aldrig tveka om det känns fel på något sätt.
jag går på daglig medecinering har kontakt med mina läkare har flera , flera gånger i veckan, tar blodprover varje vecka för att dom måste veta att mina värden ligger rätt, mina doseringar ändras hela tiden , senast idag var jag tvungen att öka dosen på en av sprutorna då värderna var låga, det är en hårfin balans som måste hållas för att blodet inte ska koaguleras och bilda nya proppar, det får inte ske, men jag är jäkligt glad även om det är påfrestande att hela tiden måste anpassa mig efter andras regler , så är jag tacksam att läkarna har sån koll på mig att dom lägger ner tid på att göra mig bra :)
det syns inte utåt att man är sjuk och det kan ibland vara det jobbigaste, att inte kunna bara må dåligt utan att behöva säga att idag mår jag inte på topp, men så är det.
hur detta påverkar barnet i magen , det vet vi inte, förhoppningsvis inte alls så länge jag får rätt behandling, det som kan vara jäkligt jobbigt att tänka på är att jag vet att jag kommer inte få någon bedövning under förlossningen , jag kommer få lustgas men inget annat då det inte är kompatibelt med mina sprutor, så planen är att bli igångsatt 1-2 v innan utsatt datum då det inte ska vara en jättebebis :) som skall ut, så vi får se vad planen blir så att jag får datum och vi kan planera medecinering utefter den när det närmar sig ,
men det är inte alltid lätt att förklara hur detta påverkar en , det är svårt att sätta ord på då det är en obehagkänsla som gör att man är rädd och osäker på vad man klarar av fysiskt och psykist det påverkar båda, rädslan sitter fortfarande i ,att gå vidare och smälta att det var "nära ögat " , panikångesten sitter ganska hårt men man lär sig att bara trycka ner det och låtsas som ingenting , vissa dagar är det åt skogen men vissa dagar är det hur bra som helst , det kommer ta tid men det måste det få göra.
dom återstående månaderna av graviditeten hoppas jag att jag kommer känna mig lungnare och bara få njuta av att vara gravid, men det är inte det lättaste i detta fallet kan jag lova. men för zoeys skull som är världen gladaste att hon ska bli storasyster så måste jag låtsas som att allt är hur bra som helst , hon har sett mig sjuk tillräckligt det senaste så dom bra dagarna ska vara bra inget annat!
Ja nu vet ni lite mer om vår snurriga tillvaro just nu, fortsättning följer och vägen tillbaka är inte slut än, så det kommer mer en annan dag ....
kram på er och ta hand om er själva och varandra!!
