2 januari jaha då var det ett år sedan natten till imorgon som jag blev sjuk, idag är en konstig dag för mig 

jag är inte på topp och känner mig orolig , jag vet ju varför jag är orolig i kroppen för att jag är orolig och får ångest över vad som hände då, det sitter djupare än vad man kan tro att det ska göra , jag försöker motarbeta det men det har en egen vilja, så jag har mina misstankar om att ikväll kommer bli en sådan kväll då det är svårt att somna , men det är nytt år och jag ska ha ett bättre år än 2013 , inget kommer kunna toppa att vi fick Molly ♥

men vi behöver verkligen få ett bättre år än 2013 . Imorgon kommer det nog kännas lättare men jag inser att jag mår dåligt för att jag har inte tillåtit mig själv att få ett bryt ännu, känns som att det kanske behöver komma snart , jag behöver nog gråta ut skiten så jag kan släppa lite på ångesten men som jag skrev förra året , det är en lång väg tillbaka och det har det varit,  ........ detta skrev jag 2 januari men har inte publicerat det föränn nu, jag tror att det beror på att oron suttit så djupt men det går framåt , tjohooo tummen upp !!

 

idag är dock en både och dag :) det är min första medecinfria dag sen 2 januari 2013, visserligeligen på prov ett tag men ändå fan va nice !!!!!  ! tjohopp det är blandade känslor, sammtidigt som jag är glad att slippa anpassa mig efter läkare och medeciner och annat skräp så är det sammtidigt lite läskigt att inte ha det där "skyddet" som jag haft hela tiden , att behöva lita på sin kropp igen ,det är lite läskigt men vi ska komma överens och bli ett team igen så nu jäklar är det framåt som gäller och uppdatera mig själv återta mig själv utan att behöva vara orolig och rädd, 

ångesten kryper på ibland men så tittar jag på mina barn och blir så tokglad att ha min underbara familj och då känns allt bra, 

det går inte att förklara rädslan som funnits där så länge nu och inte är helt borta men jag är rätt nöjd med läget, nu väntar jag på en tid för lungröntgen och håller tummar och tår för att bli friskförklarad , så nu är det som sagt framåt som gäller, 

 

jaha kommer aldrig bli färdig med detta inlägget, 3 dar senare och fortfarande inte klar ,inte den bästa bloggskrivaren  :) 

japp fortfarande medecinfri och lite rädd fortfarande men det går framåt, det känns i kroppen att det är en ändring på g , blödningarna i munnen fortsätter men förhoppningsvis kommer maten smaka mat snart och inte bara blod och salt , bläää!! blåmärkena ploppar fortfarande upp så snart man råkar putta till nått lite för hårt eller går in i nått, men snart kanske det försvinner ,hoppas jag, 

tjohooo snart ska jag få börja träna igen , håller tummarna för att det går att komma igång efter mer än ett års ordinerad vila, skulle gärna vilja bli lite mer mig och lite mindre fet äcklig flodhäst, yepp bitter is my name and fat is my size :)  nej men seriöst , nån gång räcker det, jag har fortfarande inte skaffat en hallspegel men nu är det i ren protest då jag inte vill se mig själv och lider med andra som behöver se mig , jäkla tur att det är vinter och jackan är mitt skydd:) som sagt håller mig i närheten av hemmet och har inga planer på att visa mig i stan så länge det är för mycket av mig :) ytligt jag vet men i dont care!! detta är inte jag och tänker inte heller acceptera att det skulle kunna vara jag!! 

 

Imorgon fyller vår fantastiska dotter 7 år !! vad hände hur kom vi hit så fort ?? hur kan vi ha en dotter som är 7 redan och en lite skrutt på snart 6 månader?? allt går så fort , hinner inte med längre!!

tjngeling så länge nu vet ni mer som ni kanske inte ville veta :)   

pösssssss

 

Vad var det vi sa!!  

både jag och mathias har sagt från första början att detta kommer bli ett stort barn och det kommer bli som med zoey igen , att jag inte kan föda fram bebisen , alla som känner mig vet att jag är inte direkt vad man kan kalla stor, min kropp är inte gjord för att föda barn, det funkar liksom inte riktigt som man vill, den blir liksom inte mogen för att föda fram ett stort barn,eller ett barn överhuvudtaget verkar det som ,  hade jag fått en bebis som väger "normalt" typ 3,2 eller 3,6 eller nått "normalt" så kanske det hade varit annorlunda men mitt bäcken vill inte riktigt hålla med om att det ska jobba med mig i denna frågan, 

idag var vi som alltid känns det som på östra på ytterligare ett möte och äntligen en läkare som faktiskt hade vett på att lyssna , kanske hade hon inte lyssnat om hon inte sett på denna veckans viktmätning av bebis att den nu väger plus minus ca 4,2 och då är det bf om 13 dagar men med tanke på att den ökar i vikt så fort så kommer den vara uppe i zoeys viktpå ett par dagar  om detta fortsätter , ( vid födsel 4865 ) det funkar inte för mig uppenbarligen :( 

nu sa hon det vi befarat från första början och som vi  ochså sagt ett antal gånger , att detta kommer inte gå, nehe no shit sherlock !!!!!!! en igångsättning kommer troligtvis sluta i akutsnitt , det visste vi redan, precis som med zoey, att det kommer sättas igång  av sig själv är inte speciellt troligt ,  då min kropp inte är redo för förlossningen ännu, inte minsta mjuka livmoder någonstans, wtf!!?? 

och pga dessa jäkla fragminsprutor så är det inte bara att planera in ett snitt , massa aspekter och planering och annat , varför kunde dom inte lyssnat på vad jag sagt innan ?? hur svårt kan det vara att faktiskt lyssna på sina patienter och ta hänsyn till vad man faktiskt säger ?? vissa jäkla inkompitenta idioter borde inte få vara läkare då dom har noll känsla för att vara den man ska känna förtroende för, jag har efter detta året väldigt blandade känslor för läkare och sjukhus i allmänhet,  jag har fått den behandling jag behövt , men jag ger inte mycket för bemötandet i många fall, många gånger jag kommit hem med tårarna sprutandes ur ögonen och inte känt mig hörd eller bra bemött, tyvärr , man litar på att allt en läkare säger ska stämma, eller ? är det inte de personer vi borde kunna lita mest på ?

jag har i många fall tvivlat på att det är så det är!

det sitter djupt inombords minnena och rädslan efter förlossningen med Z och jag har tydligt och klart sagt vad jag är rädd för inför förlossningen och vad jag vill att dom ska ha koll på speciellt med tanke på min lungemboli och all medecinering som följd av detta och vad jag är räddast för, tyvärr har inte detta blivit bra bemött och jag kommer aldrig lita på att man kan kommer bli hörd som patient om man inte bankar in det i huvudet på vissa,

Det enda vi vill är att vår bebis ska komma ut och vara frisk och att jag ska vara frisk, 

men borde inte rädslor och frågor tas på allvar? är vi "patienter" bara ytterligare en "jobbgrej" ?? 

jag sitter som på nålar och undrar vad läkarn kommer säga imorgon , ett datum med snitt ,vilken dosering ska jag ha på medecinen ? när kommer vi äntligen få träffa vår bebis ?? denna veckan nästa vecka ?? 

när kan man sluta vara rädd och orolig ?? 

 

Ja nu är jag i V 38 av graviditeten och jag kan säga att jag vill verkligen att bebis ska komma nu det börjar bli smärtsamt till den grad att jag inte orkar mer, men men !!

Det är underbart att känna liten i magen rulla omkring och göra sig påmind att nu  kommer jag snart :) 

men sammtidigt är det otroligt mycket smärta inblandat , jag har inte haft turen att ha den rosa fluff graviditeten , inte med zoey och inte nu heller, jag önskar att jag ochså var en av dom som kunde säga jag älskar att vara gravid, men det kan jag inte , jag älskar att känna bebis och att veta att det är nått fantastiskt som kommer i slutet men fan rent ut sagt att man inte har fått chansen att verkligen njuta av graviditeten,

Idag blir det fjärde dagen jag tillbringar "orörlig" på soffan , ryggen och foglossningarna blev till slut för mycket och nu kan jag inte gå, så jag och kryckorna kommer att utveckla ett stadigt förhållande resten av graviditeten, men då kanske man kan ta sig framåt åtminstone,

Det är tur att vi är "färdiga" med flytten, inte all uppplockning men vi är installerade och jag älskar det, jag är hemma, där det känns som det är meningen att vi ska bo, det är lungt och skönt och det kommer bli underbart när skolan börjar och zoey träffar kompisar, nu är det väldigt tomt överallt här då alla är bortresta på sina semestrar men snart börjar skolan och fritids och hon får den stimulans hon behöver och göra "sina" grejer, får se om det blir en ny fotbollsklubb här istället för Askims IK, känns onödigt att åka dit , eller om det blir hästar eller golf , eller allt :) allt verkar vara av intresse nu, golfen är självklar då hon gillar att vara med mathias på banan och hästar älskar hon, ja vi får se vad lilla fröken fastnar för :) 

när bebis väll kommer kan vi äntligen utnyttja vårt nya område till fullo, nu kan jag inte gå några promenader alls men snart kan vi gå överallt hela familjen :) längtar ihjäl mig !!

ja ja nu ska jag försöka övertala bebis att vräka sig själv:) 

 

Hemma :) 

ja snart iallafall förhoppningsvis:) 

jag längtar och jag tror att resten av min lilla familj gör det ochså det kommer bli helt underbart för båda barnen :) båda:) det låter ju helt galet men snart är det så det är , 2 barn :) 

känslan av lugn och säkerheten på att detta är det bästa för våra barn är obeskrivlig, det bästa för oss alla.

att kunna ge dom en möjlighet att få dom bästa förutsättningarna både skolmässigt och miljömässigt.

Vi längtar.

snart hemma för oss

 

att inse att man varit riktigt illa ute får en att tänka annorlunda 

kram