hittade i datorn från sjukan
Detta skrev jag närjag låg inne på sjukhuset och ja fy fasiken va tjatig jag är men just nu så är det något som påverkar mig och mina närmaste och om jag är tjatig så läs inte då !
kanske hjälper det nån som varit i samma sits ,who knows!
att inse att man varit riktigt illa ute får en att tänka annorlunda
jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag varit nu och jag vill aldrig någonsin igen känna detta
att inte veta vad det är som händer är skrämmande att inte förstå vad som händer det är fruktansvärt
att alla petar och tar på en hela tiden det är inget man vänjer sig vid
ett litet ord som lungemboli det är det läskigaste ord jag vet just nu
jag är skiträdd !! jag känner mig utlämnad och utsatt maktlös och hjälplös
oron är större än något jag känt för mig själv någon gång
det går inte att förklara riktigt hur rädd man känner sig när man är utsatt på ett sätt man aldrig varit innan
jag saknar zoey och mathias av hela mitt hjärta och jag längtar hem
samtidigt som jag är jätterädd för att komma hem och inte ha läkarna som övervakar mig , jag är rädd för att vara här men jag är också rädd för att åka hem , att vara hjälplös och rädd i sitt eget hem
detta kommer ta tid men det måste det få göra , jag kommer bli bättre än innan
men det måste få ta tid .
men oron innefattar ju inte bara mig jag är så orolig för bebisen i min mage, men jag kan bara vara och låte det sköta sig själv.
jag oroar mig för zoey att hon ska känna sig övergiven , mitt hjärta mitt allt
jag oroar mig för mathias att han är ledsen och orolig, jag vill bara att dom ska må bra mina älsklingar
detta är det jag ligger och tänker på när jag väntar på att få åka hem ...
