lördagen började som vilken annan dag som helst förutom den vanliga dagisförkylningen som inte vill släppa,framåt lunch så var det dags för lite febernedsättande och efter ett par omgångar nej mamma lill inte neeeej så gick det bra men efter bara 1ml så satte det stopp i halsen på Z och jag hör ett konstigt gurglande ljud, jag ser henne bli rödare och rödare i ansiktet och paniken börjar komma , jag slängde mig på luren och ringde 112 som var här inom några minuter men det var den absolut längsta stund  i hela mitt liv, under denna stund lyckade jag få upp massa slem i halsen på henne men under tiden så ser jag min älskade dotter bli blå lila i ansiktet , jag har aldrig i hela mitt liv varit så rädd som jag var då,
väll i ambulansen kom tårarna och stackars ambulansmannen som säkert ser panikslagna föräldrar varje dag , han måste undrat om tårarna aldrig skulle ta slut,
efter ett  par timmar på Östra så var hon sitt vanliga pigga glada jag , skuttade omkring i korridorerna och sa hej till alla som passerade,
denna veckan har jag knappt släppt henne ur synhåll, stackars barn snart kommer det vara gps i varje klädesplagg,
aldrig igen vill jag vara i den situationen att se mitt barn vara så rädd och utsatt.
det blir till att sitta hemma med mamma tills du är 25 lilla gumman. :)


lika nära som du var då kommer jag hålla dig resten av livet... älskar dig mammas ängel